38
Och tänken då på Sångaren i Norden,
Som ödmjuk, ensam med sin luta gick
Och skapte mången himmelsk dröm åt jorden,
Men sparsamt sjelf utaf dess blommor fick,
Som tidigt lärde älska, tidigt lida —
Men i hans qval brann lyran vid hans sida.
Kanske ett annat år J kommen åter
Och finnen tyst och tom min slutna verld,
O jublen då! låt se att ingen gråter;
Ty jag är borta visst på himmelsfärd
Och stämmer vid den ”bästa vännens” hjerta
En sång, ej vattrad mer af jordisk smärta.
Han var en fremling, Han som vi, på jorden,
Han var så Skald, som ingen annan var;
Han lyfte sjelfva himlen ned på jorden,
Åt ”kreaturens suckan” mild han bar
Ett löftets ord, som Gud det blott kan gifva,
Men med Hans blod det måste tecknadt blifva.
Jag hör hans bön för mig i Örtagården
Och djupet af Hans kärlek jag förstår;
Jag bär vid hjertat ”Testamentet”, vården,
Som tecknad med min Guds insegel står:
Som hjorten bort till vattuspränget trängtar,
Till ljusets klara brunn allt mer jag längtar.
För vårens sångare min suck jag biktar —
Jag biktar den för himlar, jord och haf:
Snart somnar jag — då kommer Våren, diktar
En aftonpsalm bland blomstren på min graf,
Som många qval och mycken kärlek gömmer,
Der ett befriadt sångarhjerta drömmer.
