LOFSÅNG.
Jag kläder i tonernas heliga skrud
Mitt lågande hjerta. Du evige Gud,
Som nådenes portar upplåter!
Låt kärlek och skönhet och kraft på en gång
Som glänsande stjernor gå opp i min sång,
Räck psaltaren, Gud, åt mig åter.
När själen af andaktens känslor är full,
Då vill jag på strängarnes brinnande gull
Ditt lof inför verlden frambära;
Fritt tumla omkring mig må stormarnes brus,
Jag tänder så stilla betraktelsens ljus
Och sitter och sjunger din ära.
Till Hallelujah än min harpa jag slår,
Än glindrar så ljullig i sången en tår,
Lik dagg öfver mornande dalar;
Med alla de blommor, jag bär i min famn,
Jag skönast vill smycka min Frälsares namn,
Som med mig i tonerna talar.
Visst är utaf blodiga törnen Din skrud —
Men nog känner jag dock min Konung och Gud;
Fast kringhvärfd af dödar och faror;
Jag står vid Ditt kors och jag skådar Din död,
Men midt i Gethsemanes hetaste glöd
Jag jublar bland hädande skaror.
