43
Att när som de nämnas, det sker med en bön,
Som hörd och välsignad vill blifva,
Den gifva vi Dig; Du förtjenar den väl,
Du milda, Du varma, Du älskliga själ,
UppSvearnes lycka och ära.
Vi vilje Dig sluta med tusende band
Intill oss i glädje och smärta:
I fädernedal och på fädernestrand,
Hvarhelst slår ett ynglingahjerta,
Det klappar med kärlek för Dig och Ditt namn,
För Dig vill det slockna i farornas famn;
Ty Du är vår lycka och ära.
Allt smicker är dödfödt i salarne här,
Och ungdomens hyllning ej ljuger:
Dess språk går väl sällan till hofs; men det bär
En storsinnets prägel, som duger;
Det springer i flammor från bröst och till bröst
Och säger för Norden med jublande röst,
Att Du är vår lycka och ära.
Ditt namn, som en stjernbild, i sången skall stå
Och lysa uråldriga bygder;
Och Nordiske män skola se deruppå,
Välsignande Hertigens dygder;
Och sent, när Ditt namn blifver Saga en gång,
Det ännu skall heta i ynglingasång,
Att Du var vår lycka och ära.
