54
— Vackert, ädelt, genmälte fredstiftarinnan. Låt oss nu
changera conversation! Den som dock visste något ämne
att bringa på tapeten, ty förrådet för tillfället är, som sagdt,
komplett uttömdt. Eller kanske är det tid att taga afsked!
— Visst inte, mitt herrskap. Det är ännu långt till afskedstiden; medan herrskapet smakar på bakelsen med litet åkerbärssylt, begagnar jag tillfället att föredraga ett ämne, som länge legat mig på hjertat, men hvarom jag ej velat tala, för att ej väcka obehagliga controverser. Men efter vi i dag kommit på en ännu förtroligare och innerligare fot med hvarandra än någonsin, så torde nu dertill vara bästa tillfället. Men jag frågar först: får jag rycka fram med milt förslag?
— Om, svarade grossörskan, ämnet skulle vara ömtåligt, så vore det kanske bäst att spara det.
— Roligt skulle det ändå vara att förnimma hvad vår goda prostinna kunde hafva för ett förslag! sade fröken Aurore, ordföranden bland den adliga societeten. Alltså säger jag: ryck fram! ryck fram! Eller hvad menar herrskapet?
Ryck fram! ryck fram! upprepade en chor af röster.
— Jag tackar sällskapet för dess godhet, återtog prostinnan. Likväl är jag lite förlägen för en god inledning. Herrskapet behagade nyss säga att Bierköping är en liten stad: det upptages således väl icke illa, att jag, fastän utbörding, upprepar detsamma, förstås utan alla förolämpande comparationer med mitt Linköping.
— Visst inte, svarade fru Ribler. Både borgmästarinnan och jag och flera andra hafva ej haft den lyckan, att vara födda i detta samhälle; men visst inte lära de öfriga stöta sig på om vi skulle säga — ifall sådant nödvändigt skulle behöfva sägas — att Bierköping är en småstad.
— Denna anmärkning, mitt herrskap, hör verkligen nödvändigt till ingressen. Nå väl: Bierköping är en liten stad, men den lider dock af en olägenhet, från hvilken småstäder annars pläga vara befriade.
— Hvilken då, om det behagas? frågade flera.
— Af den att hafva en egen tidning.
— Men skulle detta vara en olycka? frågade borgmä-
