55
starinnan. Jag har flera gånger hört min man säga, som stundom sjelf deruti skrifver små bitar, att sådant vore en heder för Bierköping.
— Det må så vara med hedern; den lemnar jag derhän. Jag bara påstår, att det är en bra otreflig inrättning för oss fruntimmer.
— Otreflig! Huru så?
— Det är lätt förklaradt. Kärnan i en sådan tidning utgöres af de så kallade Lokala Underrättelserna. Antingen vet man dessa förut och då smaka de som nattståndet svagdricka; eller är det tvertom, och då har karlen, som gifver ut bladet, kommit oss i förväg, samt sålunda sä till sägande snappat bort brödet från våra munnar. Ty hvad ha vi qvar att lefva af på våra coffeer, om ej af de smulor, som publi- cisten ej vårdar sig att meddela, och jag vet knappt hur magra dessa skola vara, för att försmås af våra tidningsskrif- vare i landsorterna. Det är just derföre, mitt herrskap, som våra societeter blifvit så fattiga på andlig spis, i samma mån redaktionerna inkräkta på värt område. Hvad, i Guds namn, skall man hitta på att tala om, när allting skall tryckas: — nyheter, anekdoter, husliga omständigheter?
— Vår prostinna har verkligen inte så orätt, anmärkte fröken Aurore. Flera instämde.
— Men feuilletonen är stundom intressant nog, invände en röst.
— Quisquilier, quisquilier! brukar mitt lamm säga. Detta ord betyder soppor, mina nådiga!
— Mig intresserar isynnerhet den artikeln, som har till öfverskrift: sorgliga tilldragelser, anmärkte fru Gåse. Man känner sig alltid, efter en sådan läsning, så lycklig, så tacksam emot Gud, för det allt står så väl till i hus och hem.
— Och dessutom, tillade Adelaïde, får man veta annat intressant, som tilldrager sig i landet, för att ej tala om den utländska politiken, som vi lemna åt våra män.
— Bara det skedde med litet mer urval. Men hör nu en profbit ur sista bladet. Jag läser bara contenta af hvarje artikel. ”Upsala: I anseende till öfverstånden marknad och
