110
Förvånad betraktade läkaren de närvarande. Josephine
hade brustit i gråt och betäckte ansigtet, med sin broderade
näsduk. Majoren gick, under häftiga åtbörder, fram och
tillbaka tvers öfver trägårdsgången; Grosshandlaren kastade
stirrande blickar, än på sin dotter och än på sin, liksom af en
ond ande anfäktade, vän. Slutligen bröt han tystnaden och sade:
— ”Jag ser du är färdig att löpa till storms, bror Borg; och jag besvär dig, att ej fördölja hvad du har i sinnet?”
— ”Jag vill se slut på alla dessa dumheter, som mörda Josephine och göra dig olycklig tillika med våra hederliga grannar, blott för det att ni ej våga kasta er i lyckans öppna famn.”
— ”Men mina grundsatser; min reputation?”
— ”Brrr! Gör mig inte också galen! Hvarföre skulle menniskan vara det enda onaturliga, i hela naturen? Se dig blott omkring. Eken, som lyfter sin stolta krona upp till skyarne, föraktar ej en gång det obetydligaste, vid hans fot framskjutande, grässtrå, långt mindre sina likar; men skapelsens förnuftige son skäms ej, att pocka på företräden, för hvilka han icke har att tacka sin förtjenst utan vår Herres godhet, och vågar uppskatta värdet af sin, mot andra olika, ställning i lifvet efter fåfängans måttstock, tills döden utsträcker sin hand, gör slut på alla ståndstvister och blandar allas stoft tillhopa. Herr doktor, var god och haf ett vaksamt öga på dessa dårhushjon, under min bortovaro. Jag rider genast till Blomberga.
När han om eftermiddagen återvände och såg Brukspatronen stå i förstugudörren med Mamsell Sara, ropade han redan i alléen: ”Sätt på kaffe! Friherrinnan kommer, i hack och häl efter; Vive l'Empereur!”
XI.
Sistlidne höst sträfvade en trespännd resvagn i backarne kring Smedhems jernbruk, för att uppnå det, å nästa gästgifvaregård beställda, nattqvarteret. Tagelpiskorna hvisslade utan verkan. De arma skjutshästarnes krafter tycktes sjunka,
