6
johannes.
O! hvart går Du, Jesu! hän,
I den mörka stund allena?
Öfver Örtagårdens trän
Redan hvilar natten sena:
Foten snafvar! — Styrkan sviker
När du Jesu! från mig viker
Kärlek! O, hvar är ditt lif?
Jesu! mig ej öfvergif! —
(Han insomnar.)
jacobus.
Vaka, trötta öga än!
Bed och hoppas svaga hjerta!
Fjärran är Han ej, den Vän,
Som dig lösa skall från smärta.
Men hvad tyngd mig nedertrycker! —
Fasans natt! — Sig ögat lycker.
Milda Hopp! hvar är ditt lif?
Jesu mig ej öfvergif! —
(Han insomnar.)
IV.
R’en svallar fram på fästet mörkrets flod,
Och på den svarta vinge, natten sänker
Mot jorden, endast några droppar blod
Den sunkna Solen hemskt tillbaka stänker
Då upp ur Qvalhem afgrundsfursten står,
Hans ögon vildt omkring i mörkret glöda,
Vid första slagen midnattstimman slår
Bakom en Järnek gnistrande och röda,
Liksom ett Lodjurs, när i nattlig stund
Det ser Gazellen i Oasens lund.
Han gläds — och bäfvar; ty han vet att tiden,
Den förelagda, snarlig är förliden,
Och njuta vill sitt offers qval till slut:
Förgiftande den luft, som Jesus andas,
