7
Han blickar hemskt i nattens mörker ut
Och bortstjäl bönens kraft ur Bedjarns bröst
Der tviflets ångst med dödens fasor blandas;
Och Jesus uppstår utan frid och tröst,
Med isadt hjerta ifrån bönestunden: —
Så vacklande Han irrar kring i lunden:
”Hvad! — har tron mig svikit? —
Fader! — har Din Ande från mig vikit? —
Bönens kraft! — hvar är du? —
O! — hvi bär du
Ej mitt qval, min smärta
Till min Faders hjerta!” —
(Han kom till Lärjungarne och fann dem sofvande.)
”Vänner! Er jag söker;
Hjertats ängslan mer och mer sig öker.
Hvilan, ack! försaken! —
Bedjen! — vaken!
Med den Vän, som lider
Frestelsernas strider.” —
Vänskapen och Sorgen.
En tröstande stjerna på lidandets stig
Den jordiska vänskapen är
Säll menniska är du när himmelen dig
Dess tröst på din vandring beskär.
Men hon sjunker i molnen, så kall och så matt
I de svåra bedröfvelsers natt.
Så enslig satt Sorgen på stranden och grät;
Dess hydda låg störtad omkull.
Hvar Vän hade flytt den olyckligas fjät,
För svaghet och räddhåga skull.
