8
Öfvergifven hon vandrar sin irrande led
Öfver Nödens brännande hed.
Och stormig var natten och regnet föll på,
Då skymtar i dalen ett ljus:
”Med skälfvande händer hvem klappar väl på?”
”Jo! Sorgen. — Ack låna mig hus!
O! jag fryser och hungrar” — Men svar hon ej får;
Öfvergifven i natten hon går.
Men känner du Vännen som dignande här
Bad fordom i Josaphats dal;
O! bed och Han sänder dig Ängeln som bär
Hugsvalelsens kalk för ditt qval:
Det är kärlek i den — oförgängelig tröst
För hvar lidande, bedjandes bröst.
V.
(Och han gick bort och bad annan gång.)
Likt då vid midnatt öfver Månens rund
Förmörkande det svarta molnet skrider;
Hans Gudoms-kraft i frestelsernas stund
Sig döljer, medan menskan Jesus lider,
Och i den kalk af qval för honom skänkes
En droppa tröst af himlen icke stänkes.
Han under smärtans tyngder dignar ner;
Men fast står domen uti himlen skrifven,
Och än förgäfves är den bön, Han ber: —
Åt lidandet Hans själ är öfvergifven:
”O Fader! — Fader! vore så din vilja,
Du värdes denna kalken från mig skilja.” —
Förgäfves blicken höjs mot ljusets rymd,
Der bönen ofvan molnen trösten söker:
