Den här sidan har korrekturlästs

10

Sömnen kysser tårarne från kinden,
Vidrör torfvan med sin under-staf:
Klädd uti en stilla midnattsdröm,
Till den lilla i sin fordna hydda,
Kommer Modren tröstande och öm,
Lofvar att som Ängel henne skydda:

Och den lilla icke mera gråter,
När hon öppnar nästa Sol sin blick; —
Dödens Ängel kom och barnet åter
Vid sin Moders sida hvila fick. —
Sömn och Död! J hulde Änglar två,
Himlen sände menskan Eder tvenne:
När den enas tröst ej vill förslå,
Döden undan qvalen räddar henne.




Hvem är det jag ser i nattens töcken
Slumrande så blek på hedens sand? —
Det är vandrarn, som i Sahras öcken
Dignade af törst i solens brand. —
Si! han ler — de torra läppar rör;
Om den svala källans flod han drömmer.
Se! han lyssnar; — bäckens sorl han hör;
Svalkad af en dröm sitt qval han glömmer.

Efter dagens mödor, säll sin boja
Slafven sänker uti Glömskans flod:
Vaggas mot den strand der förr hans koja
Bland Guinea-kustens palmer stod.
Ack! det är den usles enda hopp,
Hulda Sömn! — att han engång till nödens
Skumma dag ej mer skall väckas opp,
Och utur din famn få gå i Dödens.




I ett okändt land, med hufvud lutadt,
Slumrande på hårda stenens hall,