13
Han något bär, som hemskt han står och väger;
Hvi darrar handen så? — han tänker väl
Derpå, om denna skatt nog värde eger
Mot samvetsfrid och en odödlig själ.
Men hör! — metallen klingar — och förgäfves
För pligt och sanning höjes himlens röst;
Och hvad gudomligt fins i menskans bröst
Dygd, tacksamhet och kärlek — allt förqväfves.
Re’n väckt af tempelvaktens vilda rop,
Som nedanför, omkring palatset skalla,
Förrädarn hör en upprörd menskohop,
Med brottsligt sorl till aftåg honom kalla.
Han vacklar ned och framför tåget går,
Som hemskt i natten sina facklor svängde.
Af fasa reste sig hans skägg och hår
Som lysande i blossens sken sig mängde.
Fram till Gethsemane det röda ljus
Bland facklors rök på mörkrets vågor fördes,
Och hopens sorl, likt ett aflägset brus
Från bergets flod, till stilla dalen hördes.
De nalkas målet — och Iscarioth re'n
Förråder med en kyss den Himlasände;
Hans hälsning qväfs af ånger; men försen;
När Jesu milda öga sorgfullt vände
En blick mot brottslingen, som snart, förföljd
Af synden, ut i natten går att dölja
Sitt brott för ljuset — och i skuggor höljd
Fly undan qvalen, som hans själ förfölja.
Qvar skaran står; men framåt ej ett fjät
Den sig mot det utsedda offret vågar. —
Hvad frukta de? — Jo, detta Majestät
Af oskuld, som i Herrens öga lågar,
Fast mild och värnlös han ibland dem stod: —
”Hvad rädens J? Gud vill ej svärd och blod:
