16
Oss var det som en fläkt af Herrans Anda
Med Helgonfrid fyllt templet denna dag,
Och som vi hört en himmelsk röst sig blanda
Uti vår sång: om Fadrens välbehag,
Och på ditt hufvud helgonkronan sett
Den Dygd och Oskuld himlens Brud beredt.
Lik dalens Lilja, länge du försköne
Vår Konungs borg och Sveas stolthet var, —
O! Oscars dotter! — Himmelen belöne
Den hulda hand, som Liljan vårdat har.
O Svea! Himlens nåd med dig är stor;
I kungaborgen Herrans fruktan bor.
Men fort på berget nådens timmar fara,
Hos Herren uti Hans förklaringsstund; —
Vi måste ned, fast der var ”godt att vara”,
Ty pröfvas måste religionens grund.
Den pröfning väntar alla — väntar Dig,
Ty törnen växa ock på kungars stig.
Må verldens otro då från Dig ej rycka
Det stöd, som Religionens Engel ger.
Du hittills blygsamt bar din barndomslycka;
Härefter, lär försaka; det är mer;
Ty Hoppet ler i Tålamodets tår
Och kärlek gerna nära korset står.
Erinras visst ditt hjerta ej behöfver,
Den kärlekslära, Himlens Sände gaf;
Välsignelsernas rosor växa öfver
Den ädle sanne menskovännens graf.
Var stor — i visad kärlek mot de små;
Ty deras Vän i himlen vill det så!
