18
berg mot stranden en dal, förvillande lik Mökhergulsdalen, der jag lycklig vandrat så mången härlig Juniinatt. Jag hade vistats i denna lilla stad i några dagar, och hade blifvit temligen lugn. Mitt minne af henne, den oförgätliga, som jag far verlden omkring att glömma, hade börjat lemna mig några timmars sömn om nätterna, då jag fick ett besök af min reskamrat, en student från Jena, som föreslog mig ett besök på det nära staden belägna ryktbara central-dårhuset. Ett dårhus är alltid för den lugnt åskådande, som vill studera menniskohjertats historia, något intressant, ty der åtminstone äro menniskorna sanna, emedan de icke hafva nog förstånd att längre bära förställningens mask. Men den känslofulle, som sjelf varit på förslag att förlora sina sinnens sammanhang, vill jag icke råda att följa mitt exempel och besöka de vansinnigas boningar. Mig har detta besök kostat ett återfall af svårmodighet och mången sömnlös natt.
Ett af de föremål, som der på mig gjorde ett oförgätligt intryck var följande olyckliga tilldragelse. Det var en Söndagsmorgon, som bådade en af dessa eftersommarens dagar, som så gläda oss i Norden, vi begåfvo oss åstad. Höstens blida morgonsol var så inbjudande till en utvandring, och vi beslöto oss att efter den bevista Gudstjensten i hospitalskyrkan.
Efter en stunds vandring i stadens obeskrifligt vackra omgifning, under lätta anmärkningar öfver de fallna rasslande löfven i vår väg, och den vällukt de hvitstammiga björkarne ännu spridde i den milda höstvinden, inträdde vi slutligen på den lilla kyrkogården. Det första föremål, som här mötte min uppmärksamhet, blef ock det sista för denna dagen; ty sedan jag sett denna unga man, med det bedragna lifvets hopp, så dystert intryckt på hans förtidigt fårade panna, och lidandet i detta sköna, men insjunkna öga, i hvilket brann en förtärande längtan efter något, som ännu qvarhöll själen vid lifvet, med ett ouppfyldt begär, gjorde på mig ett intryck, som jag aldrig skall förgäta. Han stod vid en grafsten på kyrkogården, och ritade med en käpp i sanden en bokstaf, den han fort korsade öfver och skref om igen. Jag gick närmare, och märkte att det var ett W—. ”Wilhelmina”,
