Den här sidan har korrekturlästs

19

sade jag obetänksamt, och bevakade dervid hans blick, om jag gissat rätt. En hastig rodnad flög öfver den bleka, infallna kinden. Vildt stirrade en stund på mig hans öga. — Slutligen mildrades elden deruti, och han hviskade till mig: — ”Aak! är det du, som har brefvet till mig ifrån henne?” — Den fruktan för ett nekande svar, som vid denna fråga framträngde så smärtfullt i hans blick, bestämde mig att svara: ”Ja!” — ”Tag hit det!” ropade han ursinnigt och gick mig in på lifvet; och då jag förlägen, hvad jag nu skulle svara, drog mig några steg tillbaka, rusade han vildt fram emot mig, och hade ej en vaktdräng, som jag märkte väl hade befallning att bevaka den olycklige, sprungit emellan, hade jag dyrt kunnat få umgälla mitt obetänksamma bedrägeri.

”Nu har Herrn gjort det vackert” — sade vaktdrängen — ”och mig ett förbannadt besvär med denna arsinniga menniskan. Så länge han får vara i fred, och ingen går för nära hans trädlåda, nämner Wilhelmina, eller hindrar honom, att hvar postdag kl. 11, gå till postcontoret, är han stilla som ett lamm.” Under dessa ord dref han den olycklige med en käpp framför sig in på borggården till dårhuset. Ack! huru illa hade jag nu gjort, som lekt så lättsinnigt med en olyckligs smärta, och gifvit honom ett bedrägligt hopp med mitt obetänksamma ”Ja”. — Jag lät sedan berätta mig hans historia, såsom jag i min dagbok densamma upptecknat.

Han var en ung Rättslärd i staden W—, der han genom kunskaper och redlighet, såsom sakförare, vunnit allmän aktning. Under utförandet af en process för Wilhelminas far, hade han i detta yppiga handelshus lärt känna den sköna sjuttonåriga dottern i huset, och snart slöto sig de ungas hjertan till hvarandra med den första kärlekens fulla kraft. Den lyckliga tid, då i de älskandes bröst den motsvarande kärleken ännu blott är en aning och själarnes tysta förbund ännu icke anlitat tungans tjenst, efterträddes snart af bekännelsens dag och löften om evig trohet.

Vid denna tid hade den unga juristen anmält sig till en ledigblefven beställning i staden, och var bland alla de sökande den mest förtjente; men ministern, som hade utsett till denna