23
han fästade på detta utslitna papper. ”Det är hans hårda älskarinnas bref,” sade vaktdrängen. ”Han har några stycken sådana i det der lilla skrinet, och olycklig den, som ville vidröra denna hans helgedom.” — Att betrakta dessa bleknade minnen af sin lefnads korta sällhet, var hans dagliga och enda sysselsättning.
Jag närmade mig honom, hvarvid han hastigt gömde undan sitt bref, och fäste på mig en blick, som öfvertygade mig, att han kom ihåg vårt sista möte. Denna min förmodan förvandlades till visshet, då han frågade mig med ängslig ton: ”Har du då intet bref från henne?” — Då jag med ”Nej!” besvarade hans fråga, syntes han nedslagen; men i ögonblicket klarnade hans panna, i det han utsade sitt, ”Kan- ske med nästa post!” — och en blixt af hopp for förbi hans stelnade tankars boning.
”Kan du då icke glömma henne, när hon så glömmer dig?” — frågade jag.
”Jo det skall du se; det blir inte långt till posten kommer. En gång, och det var länge, länge sedan det — det var den tiden jag hade min hatt qvar — då glömde jag henne; den gången blef både hufvud och hatt qvar i skogen. Då blef min värdinna så rädd, — när jag kom hem om natten; och det var intet underligt det; — hon hade aldrig sett mig utan hufvud förr; ha! ha! ha!”
Efter detta hemska skratt gned han sig grinande i pannan med knogarna, och sade med ett mera sansadt utseende: ”Men kanske har jag drömt alltsammans — har du sett min hatt se’n? — mitt hufvud fick jag nog igen; men det värker så i pannan! — och mitt bröst! — ack! om jag kunde gråta nu som förr! — men tårekällan har torkat ut den också — tyst! var det inte postiljonen, som blåste?” — Så fortfor han att tala, mer eller mindre sammanhängande, tilldess jag tog afsked af honom för att gå, då han sade: ”Farväl främling! — akta ditt hufvud, och tappa intet din hatt!”
