25
tacksamhetsåtgärd. Det lilla sammanhang emellan hans tankar, som ännu vid vårt sista besök röjde sig i hans tal och svar, förlorades allt mer och mer vid vintrens annalkande, så att han sluteligen icke en gång visste reda på sjelfva postdagarne, och blott han hörde klockan slå och han räknade till elfva, det vare sig natt eller dag, så väntade han sitt bref, och ilade till postcontoret, så framt ingen erinrade honom om hans misstag på tiden. I början af förra veckan hade här fallit mycken snö, och ovanlig köld, särdeles om nätterna, inträffade. Dagen före postdagen hade han varit mycket orolig, och flera gånger frågande sagt till vaktdrängen: ”I morgon är det ju postdag? kanske då!” — Om natten vid elfvaslaget hade han — förmodligen i sin förvirrade längtan — beredt sig tillfälle att obemärkt slippa ut, och skyndat till Post-contoret. Men då rösten inifrån icke hördes med det sorgliga: ”Intet bref!” — förblef han orörlig der. Så hade nattväcktaren sett honom vid midnattstid, stående, utan hatt och rock, samt tillsagt honom att gå hem; men icke gifvit sig tid att efterse huruvida tillsägelsen åtlyddes eller icke. Följande morgon, då postmästaren tidigare än vanligt uppstigit, och kastade en blick ut genom fönstret, såg han honom sittande i snön, med ryggen stödd mot en sten. Han ropade till ho-nom sitt: ”Intet bref!” — men då han dervid, mot vanligheten såg honom ännu sittande qvar, gick han ut, för att se huru det kunde stå till: — då fann han honom redan död. Den olycklige, förut försvagad af själslidande och sömnlöshet, hade icke uthärdat nattens köld. Han satt der, med sammanknäppta händer, och blicken ännu stirrande mot postrutan; — men ögat var brustet.”
”Olyckliga offer för en trogen kärlek!” utropade jag, i
det jag lade brefvet ifrån mig; ”jag vill dock se detta
otacksamma föremål för det brustna hjertats ömhet;” — och tog
vägen till den landtgård, der Wilhelminas föräldrar bodde,
under tusende sorgliga betraktelser öfver qvinnans
lättfärdighet, både att älska och glömma. Men ack! hvilken orättvisa
