26
gjorde jag icke denna gången den arma Wilhelmina. Jag har tusende gånger sedan bedt hennes skugga om förlåtelse derför.
Det blef mig icke svårt att vinna tillträde i hennes föräldrars hus, emedan en af mina ungdomsvänner tillhörde deras lilla omgängeskrets. Yid första anblicken af Wilhelminas bleka kind, och det djupa lidande, som stod tecknadt i hennes blick, blef jag försonad med hennes hjerta. Hon var icke, hvad verlden kallar skön; men de rika, ljusa lockarne, och de uttrycksfulla blå ögonen, i förening med det melancholiska uttrycket i hennes leende, gjorde på mig ett djupt intryck. Skulle någon jordisk varelse kunnat gifva mig en ersättning för mitt hjertas förlust, hade det varit hon. Men hennes matta steg, och den ovanliga skarpa glansen i hennes blick, som ändå tycktes vilja slockna, sade mig, att sorgen arbetat slut i hennes bröst, och snart skulle fullbringa äfven detta offer.
Wilhelminas moder, som ensam tycktes bestyra familjens angelägenheter, visade visserligen sin sjuka dotter all ömhet; men beklagade sig öfver de oförståndiga barnen; som icke togo föräldrarnes råd i akt. ”Jag har dock gjort det”, sade den olyckliga flickan, vändande sig till mig från sin hvilobädd, den hon af mattighet alltid efter minsta rörelse måste intaga. — ”Jag har gjort det, ack! — alltför mycket”, — och en tår föll från den bleka kinden. Jag beslöt att iakttaga detta tillfälle, att lemna henne den sorgliga underrättelsen om hennes fordna älskares död. Hon afhörde mig med mycket lugn; men en rodnad, som uppsteg i hennes ansigte, och snart efterträddes af en dödslik blekhet, sade mig att hennes hjerta snart hade lidit ut.
Tvenne dagar derefter kom jag att underrätta mig om hennes helsa, och fann henne liggande på en soffa i en hvit morgonklädning. Det sköna håret hängde i lockar kring de snöhvita skuldrorna, och en nyss utslagen mossros fästad på venstra sidan om bröstet, förrådde någon högtidligare mening med denna klädsel. Med ett öfverjordiskt behag i ögats uttryck räckte hon mig handen, sägande: ”Min mor har klädt mig brud i dag: jag tackar dem för deras godhet att just nu komma! — Ack! visste någon hvar min väns graf är, och
