EN BERÄTTELSE FRÅN LAPPLAND.
På ett utaf de undersköna ställen,
Som med förvåning ses vid Norska fjällen,
Står Stengrunds kyrka, der en värdig tolk
Af Herrans ord höll Gudstjenst för det folk,
Som, längst förjagadt upp i öde Norden,
Har allt, hvad det behöfver i sin Ren.
Men ock dess hund, att sammanhålla hjorden,
Är oumbärlig, fast båd’ ful och klen.
Lägg till det tält, som följer med på färden,
Och släden, lik en ökstock, öfver snön
Så flytande, som denne öfver sjön.
Se der, hvad Lappen mot all ståt i verlden
Ej byta ville. Mången af hans stam,
Till södern förd, der kunnat komma fram,
Men blef af en magnet till Norden dragen.
Så Thore Carlsson, af en prest upptagen,
(Till Sverges Lappmark hörde begge två),
Fick genom hans försorg i skola gå,
För att till tjenst i samhället bli danad.
Men om sitt hemlands renar drömde han
Hvar natt som yngling, och beslöt som man
Dit återvända, af den frihet manad,
