Den här sidan har korrekturlästs

33

Med hennes minne i sin sorgsna håg
Och med den tanken, att han skall försaka
Det sälla lifvet med en dygdig maka,
Beger han sig uppå det sommartåg,
Som Svenska Lappar göra upp till fjellen,
Der deras hjordar glada gå
Från brant till brant på rika betesställen
Och allt till Norska gränsen nå.

Der stannar han en dag och lemnar hjorden
I sina hundars vård och sig beger
Uppå en väg, som bär i bråddjup ner,
Till dess han når en hamn i Svanefjorden.
Den finner han, hvad han till tidsfördrif
I ensligheten af sitt ökenlif
Hvart år beställer, någon bok af värde.
Så bär det frukt, hvad han i skolan lärde.
Och hvad den verld, han öfvergett, beter,
Han än med hopp om dess förbättring ser.

Vid hamnen reser sig en bergsrygg, som beklädes
Af tall och björk i rad på rad,
Och blott i krok på krok beträdes,
Tills vandrarn når en hvilostad,
En plan, som öppnas midt i bergets sköte,
Så vidsträckt, att ej blott en kyrka ryms deri,
Men ock en prestgård. Dit till begges möte
En väg från socknen går ock dem förbi
Sig sänker bråddjup ner i hamnen.
Nu Thore der sig klänger opp
Och intill Presten går, som med ett hopp
Af gästfri fägnad honom tar i famnen
Och ropar: ”Var välkommen, Svenske vän,
Hos Norske brodren. Det är längese’n,
Jag haft den glädjen att få språka
Med sådan älsklig man som du,