Den här sidan har korrekturlästs

34

Ehur jag här i hamnen nu
Bland dem, som köpslå der, kan råka,
Ej blott bekanta, men ock mången man,
Hvars Norrska flärdfrihet min vänskap vann.”

”Tack, fader! låt mig så dig kalla,”
Var Thores svar, ”som du benämns af alla
I den församling, du ej endast lär
Men leder på den väg, som Herrans är.
Vi fjellbor lefve här som gäster
I samma hus, vår sköna Nord,
Som fria menskor med ett ord.
Här blåser ej den vind från öster eller vester
Som samhällslifvet upp i vilda vågor rör
Och folkens sämja midt i freden stör.”

Vid dessa ord han på sin skuldra kände
En sakta klappning, och, dä han sig vände,
En hand, som mötte hans och tryckte den,
Tillkännagaf, att han som husets vän
Välkommen var också hos värdens maka.
Snabb gick hon ut och snabb kom hon tillbaka,
Följd af en tärna, som är lika snar
Att hjelpa henne, då hon duken breder
Och, hvad föröfrigt hon i ordning har,
På middagsbordet lägger neder.
 
Full af förundran stannar Thores blick
På tärnans Lappska drägt och Svenska skick.
Förvånad ser han ock de regelbundna dragen
Och englablicken ur de himmelsblå,
Solklara ögonen afvika så
Ifrån det Lappska ansigtet, som dagen
Är skild från natten. Dylikt undantag,
Som vi från Lappland sett i en Jättinna,