41
Han med sin korg och klagan går.
”Den tokan tror sig ha en vilja,”
Utbrister hon, ”men jag har min;
Och då min gubbe från min vilja sin
Ej plär, ej får, ej gitter skilja,
Hvad gäller hennes vilja då,
I fall hon någon har? Som ett mot två.
Om Thore fått ett ja af henne,
Så får du Önne af oss tvenne;
Och, då af henne Thore fått ett ja,
Skall han två nej utaf oss andra ha.”
En annan räkning gubben gjorde,
Då han sin dotters svar försporde.
”Den stackars flickan”, tänkte han,
”Har mist förståndet, då hon ej begripa kan,
Att tusen mer än hundra är,
Om Thore annars har så många,
Fast han, som ryktet förebär,
Har lyckats då och då att vilda renar fånga.
Ett hinder stod i vägen än
För Önnes giftermål, som enkling vorden,
Sin förra hälft ej längre se’n
Än fjorton dagar bragt i jorden.
När sorgetiden, alltid lång
För friare, omsider var till ända
Så möttes han af Fadren; och de vända
Åt Pastorns hus sin tysta gång.
Då modren ej behöfs vid tillfällen som detta,
Så ville de mor Greta qvitte bli.
Men hon sig smög till dem och ropte: ”Tänken J,
Dumhufvu’n, komma utan mig tillrätta.”
Hos Pastorn se’n hon straxt i talet föll
Och ordet undan man och friare behöll.
