43
Blef allmän tystnad, då der trädde fram
Ett olikt par, hon lik ett offerlam,
Så darrande och blek och när att dåna,
Han lik en varg, hvars ögon sluka re’n
Det arma lammet, förr’n hans klor det råna.
Sin röst upphöjde Pastorn se’n
Och enligt sed och stadga sporde,
Om någon visste något laga skäl,
Som detta giftermål förhindra borde.
Då ropte brudens far: ”mig tillhör väl
Att tinga bort mitt barn som mina renar
Åt hvem jag vill och hur och när.”
”Och då jag myndig man och enkling är,
Hvem,” inföll brudgummen ”är den, som mig förmenar
Att fästa vid min hand en fager mö?”
”Förr måste dock endera af oss dö;”
Så ropade en röst till allas häpnad;
Och Thore står der med en blick beväpnad,
Som svarar mot det ord, vi hört.
En lycklig stjerna honom fört
I nejden, då han hörde klockan ljuda
Och folket till Guds hus från verdsligt samtal bjuda.
Der i en vrå, att obemärkt få bli,
Han satte sig till dess det helga var förbi.
Se’n, då det honom och hans fästmö gällde,
Han sakta smög sig fram och tätt bakom
Maria, ej af henne sedd, sig ställde.
Förvånad hörde hon hans röst och såg sig om
Och sade: ”honom har jag redan
mitt hjerta gett; och nu min hand jag ger,
Som hela Guds församling ser”.
Ur kyrkan arm i arm de gingo sedan;
Men modren, rasande af harm,
