45
Som stannat utanför, inträdde åter.
Der, sedan Pastorn påmint, huru Gud,
Då vi förlåte, oss förlåter,
Framställer han det Christi bud:
”Hvad Gud förent, skall menskan ej åtskilja.
Det är ju uppenbart Guds vilja,
Att sammanvigas må de unga tu.
Hvem skickade att han kom hit just nu
Att frälsa henne först från nöden
Af tvunget äktenskap och se’n från döden,
Hvem om ej Gud? Så olikt som det var
Det giftermål som Herren hindrat har,
Så talar allt för den förening,
Som nu i fråga är. Godt folk! hvad är er mening?
Fins något jäf emot, att desse bli ett par?”
Ett gällt och allmänt nej var menighetens svar.
Marias mor och far blott suckade och tego.
Nu brud och brudgum fram till Presten stego,
Som dem förente med det band,
Hvarmed af Skaparns egen hand
De första tu så fästas vid hvarandra,
Att de i nöd och lust tillsammans skulle vandra.
Med rörda hjertan af församlingen
Det sälla paret följdes ut på vägen;
Och dagens minne i en sägen
Från led till led har gått och lefver än.
