Sida:Nordstjernan1846.djvu/58

Tyst! det är han, som sitter der i lunden.
Hvad under! — nu så nära middagsstunden
Han låter höra sig. Det sker,
Mitt sällskap, för att fägna er,
Vå det J sjelfve måtten höra,
Hvad en beskrifning för ert öra
Förgäfves skulle säga om hans sång,
Så klangrik och så själfull på en gång.

I skygd af träd, på löfverk rika,
Står Thores boning skön och glad.
Han är ej mera blott nomad;
Uppodlare af jord tillika.
Sin renhjord lemnar han i tjenarns vård
Och sköter sjelf sin afvelsgård.
Se der ett nyland, som han ren får skörda,
Der rågen böjes ner af axens börda;
Och här ett annat under tukt,
Som lofvar om ett år en dylik frukt.
Hvad sköna kor der gå i branten
Och beta på den gröna kanten.
Högt på en klippa står en eldig häst och ser
På oss som främlingar med undran ner,
Sjelf sedd med undran af två renar.
Och vi på dem med undran se,
Då de på flykten sig bege
Och ner på ryggen sträcka hornens grenar.

Men säg, hur gick det till, att han,
En ifrig lapp, blef åkermän?
Guld, silfver och hvad mer, som blänkte,
Daggdroppar likt, Maria honom skänkte.
Hvad af sin fostermor hon tidtals fått,
Befanns, då man det sammanlade,