Sida:Nordstjernan1846.djvu/59

En skatt, som hon ej väntat hade;
Ty hon deri sett kärleksminnen blott
Nu, fast Maria aldrig röjde,
Att hon besvärligt fann det lappska lefnadssätt,
Att han det märkte, dock ej länge dröjde;
Och skatten tyckte han gaf henne rätt
Till bättre lott. Han köpte för dess värde
En vacker hemmansdel och byggde der
Det nätta hus, som ställets prydnad är.
Så utan att hon det begärde,
Blef hennes lif så skönt som nytt,
Liksom ett trollslag det förbytt.

I öknens enslighet de njuta dock det nöje,
Som sällskap ger, än under skämt och löje,
Än i förtroligt fri meddelsamhet
Af hvad man tänker, hvad man vet.
Bland sina grannar Thore finner
Två säkra vänner, hjertligt fäst
Vid Pastorn, en allvarlig prest,
Och vid en bonde, som påminner
Om fromma män i verldens första tid,
Dem Herren sjelf besökte med sin frid.
Med Svenska nybyggarn i fred och sämja,
Tog han dock alltid sin nations försvar,
Då något till dess men å lärde var,
Och sökte dess upplysning främja.
Se här ett prof deraf.

Sjul Långe var en man,
Som med ett öga såg, hvad ingen ann
Med två förmärkte.
Med ett ord han gällde
För mästare att trolla och att spå;
Ty ej så krossadt än är hedendomens välde,