Sida:Nordstjernan1846.djvu/61

En jernked i sin hand. Den gick
Till en af Thore vriden skifva,
Som syntes hela verket drifva.
Nu alla fram till Sjul, hvar efter annan, gå
Och röra vid hans hand och få
En knyck, hvarvid en gnista springer
Ifrån hans knoge in i deras finger.
Månn’ det väl brinner inom mig;
Så tänkte han förskräckt. Dock tröstade han sig,
Då han en iskall svett, på ryggen kände
Och sig föröfrigt oskadd fann.
Emedlertid försvann hans mod och han bekände,
Att Thore var hans öfverman.
Nu denna hela undret tyder
Som en naturens kraft, den äfven åskan lyder.
Ja, med vår Herres ljungeld slägt
Är gnistan, som, ur glaset tvungen,
Nyss syntes fram ur fingret sprungen.

Se’n han med detta ord en häpen undran väckt,
Fortfar han så: ”att noga pröfva tingen
Och rätt använda dem är menniskan
Af Skaparn ställd på jorderingen.
En loflig trollkonst och en sann
Är den, att, då vi rätt naturen känne,
Vi kunne ock beherrska henne.
Men synd, såväl som dårskap, är
Det hexeri, du förebär,
Du gamle Sjul. Hvad kan din trumma,
Då du på henne slår? Blott brumma.”

Det skratt, som hördes, då han slöt
Den stolta gubben mer förtröt
Än allt, hvad Thore eljest gjorde,