Sida:Nordstjernan1846.djvu/62

Som honom förödmjuka borde.
Af hemlig fruktan dolde han likväl
Den harm, som tändes i hans kränkta själ.

Så för det sanna Thore strid de
Och frön till odling i sin omkrets spridde,
Från verlden skild, af verlden glömd,
Dock ej lik masken i sin snäcka gömd.
Der står han, i gestalt ej stor dock manlig.

Den fulhet, som i anletsdrag
Och ögonställning är hos Lappen vanlig,
Hos honom föga märks för det behag,
Som öfver hela ansigtet sig gjuter
Ur svarta ögon, der en ädel själ
Framblickar med det lugn, som dygden njuter,
I det hon vill och gör och tänker väl.

Han blir oss varse, kommer oss till möte
Och bjuder oss att se, hur säll
Här i sin frihet bakom öde fjell
Han lefver i naturens sköte.
Nu ock Maria syns på gården ren
Med tvenne englabarn inom en blomsterhägnad
Och med en vänlig min oss lofvar den undfägnad,
Som hennes gästfrihet bevisar se’n.
På en gång Norrskt och Svenskt är allt härinne,
Så husgeråd, som mat och dryck.
Allt röjer ordning, flit och sinne
För huslig trefnad utan flärd och nyck.
Snart bär hon in tre goda rätter
Af lax och ren och mjölk och bär;
Nej, grädda tror jag, att det är.