102
Många skulle önskat sådan lott,
Hvilka Gudars hämnd ur dagen följde.
Tyngde voro de af menskors brott,
Blod ur såren vällde utan mätt,
Menskoblod den hvita drägten sköljde. —
Men förgäfves tätt vid flodens brädd
Stumme sitta de, och glömskan bida.
Böljan flyr för deras möte, rädd,
Hafvet ej, om brustet ur sin bädd,
Aftvår blodets skuld, hvaraf de lida.
Stundom gramse, rista de en arm,
Häfva hufvudet och ödet banna.
Jettlikt stå de opp mot nattens barm.
Luften gnyr då af ett sällsamt larm
Och ett norrsken syns på polens panna.
”Än de år, som märks af Dygd och Frid,
Gamle, säg, hvar tror Du att de stanna?”
Yngling ifrån början af all tid
Voro de blott få. — Att Dygd och Strid
Ej på jorden skiljs, det är det sanna.
Det hvars namn var rent, som dagens glans,
Sjönk ej uti kylig natt. — De flesta
Gå i öster upp med stjernig krans,
Och, med timmarna i evig dans,
I sin faders Solens salar gästa.
Salig så blir ej min evighet,
Glömskan sjelf min trötta hamn förskjuter:
Storverk såg jag nog — af lycka jag ej vet:
Skördar gaf jag nog — men skördemannen gret,
Utaf Hoppets tröst jag endast njuter.
