Den här sidan har korrekturlästs

103


Ty en son står upp i mina spår,
Vintern är dess amma, snön dess läger,
Rimfrost strålar i dess ljusa hår;
Utaf bjellrors klang det späda år
Fröjdar sig och hvar man lycka säger.

Må han då lycklig bli, och bli det mer än jag,
Att hvad Naturen ger ej menskan honom röfvar.
Snart löst ur köldens band, han ser med mildt behag
Ur tusen blommors kalk emot en bättre dag,
Och språkar nöjen tyst ur lunden, som han löfvar.

Då gläds det unga år i vårens högtidsskrud
Och utaf vällust yr till kärlek verlden tänder.
Och jordens, vattnens slägt blott hylla kärleks bud,
Och skogens skumma djup blott hviskar kärleks ljud,
Och böljan smeker kär de blomsterrika stränder.

Och ynglingen i lek med sköna flickors tropp
I dansens slutna krets då sammanfläta händer.
Än öfver fältets plan flyr deras muntra lopp,
Än kring en majstångs prakt sig uti cirklar vänder.
Då sänks i älskarns bröst ett ljuft och okändt hopp,
En ljufligt smärtsam eld uti hans ådror flyger.
Snart skymmes dagens rand, på kulln står månan opp —
På vestans lena flägt i lunden Amor smyger.
Han af sin facklas brand strör gnistor från dess topp —
— Och året ler förtjust från blomsterkrönta länder
Och himlens blå sig mildt i sagta rodnad tänder.

O, att med naturens njutning nöjd,
Som så mildt den rika modern räcker,
Menskan ej till brott och villor böjd
Sökte lyckan på en vådlig höjd,
Ledd af ett begär, som ånger väcker!