109
Smultronplockerskan.
Ibland fjellar af moln sjunker qvällsolen ned,
hvarje sky är som kantad med gull;
genom skogarnas snår, kring den ödsliga hed
smyger natten så hemlighetsfull.
Het är flämtande vind
kring den brännande kind.
Men vid tallarnas fot, der som buskarna stå
ibland skrofliga stenarnas mängd,
se, der synes en flicka bland tufvorna gå,
och kring armen hon skäppan har hängd.
Säkert plockar hon här
mellan buskarna bär.
Se den lilla, hur flitigt hon böjer sin rygg,
kinden brinner, som smultronet, röd,
och med källblåa ögonen blickar hon skygg
öfver skogens och himmelens glöd.
Vid hvart prasslande ljud,
tyst hon beder till Gud.
Men nu mörknar det fort kring det strålande hvalf,
skuggan växer alltmera i skog.
Stackars liten, ännu är ju skäppan blott half,
det tål mycket förrän det blir nog.
Tyst, det prasslar så när’,
kanske ormen det är?
