Sida:Nordstjernan1847.djvu/136

Men ack, det feltes bara ett;
spektakel aldrig Nisse sett.

”Pass på,” — så varnar Tragikern —
”När jag på golfvet halfdöd ligger,
och himmelen om döden tigger,
då släpper du ridån, min vän,
och när man burrar — upp igen!
För öfrigt passa på det hela,
och hjelp om något syns mig fela.”
”Ja, gubevars, jag hjelper Herrn.”
Men ack, det olycksfulla tycket,
att ta ett litet glas för mycket,
nu liksom under hela lifvet
förföljer Nisse, — det är gifvet,
Ridån går upp med mycket bråk,
ty skynket fastnar på en påk,
men Vattu-Nisse skriker gällt:
”Nej, herre, nu så går det snällt”.
Och ”Okenvandrarn” träder fram,
förkrossad som ett offerlam,
men Vattu-Nisse, ack, den lurken,
han skrattar högt: — ”nej se på Turken!”

”Tyst!” ropas det. — Vår Nisse tiger,
och framåt ökenvandrarn stiger.
”Nej, ingen punkt vid himlaranden
mig bådar” räddning, hårda lott!
ännu kanske en timma blott,
och jag begrafves under sanden.”
— Så ökenvandrarn deelamerar
och Nisse på hans tal funderar. —
”Uti min hjerna allting lågar!

Hvad denna hemska sol mig plågar!
och ingen skugga intet skygd,
ej skymten al en menskobygd.