Sida:Nordstjernan1847.djvu/138

Go” Herre! håll då opp med skriket,
Herrn ser ju hur bå” fru majorskan
Lansmätarns fru, och fru Pastorskan
damp vid Herrns rop pladask i diket!”

En stund förflyger under skratt
tills Vattu-Nisse återfått sig,
och Tragikern begynner matt,
ty nyss han såg att han förgått sig.

”Jag törstar, men i öknens sand
jag fåfängt efter vatten spanar.
Ack, ingen ådra här sig banar
en väg från källans silfverrand,
min tunga är ett glödgadt kol,
min kropp förbrinner på ett bål!
Snart kommer åter hemska natten,
men - innan dess min stämma dör,
om ingen på min klagan hör,
och ger mig vatten, vatten, vatten!”

Godmodig som vår Nisse var
han inte längre hjerta har
att mannens svåra klagan höra.
Nåväl! Hvad skall vår Nisse göra?
Jo, när ett par minuter flytt
och ökenvandrarn ber på nytt:
”Jag dör uti den hemska natten,
o, gif mig vatten, vatten, vatten!”
Då står på scenen än engång
vår Nisse med ett hurtigt språng:
”Se här, sätt ämbaret till munnen,
ty ingen — ta mej fn — behölver
förgås af törst så nära brunnen,
förlåt mej att jag sqvimpa” öfver!”

Nu härdar Tragikern ej ut.
Att så ens lagerkrans förstöra