Sida:Nordstjernan1847.djvu/143

Söndagssmyckad hoppar der mamsellen —
— hon, som sålde lutfisk vid kornhamn —
upp i eleganta karusellen
till en himmelsfärd i älskarns famn.

Uti sidenprunkande kaleschen
åker der en dam! — visst millionär?
Ja, hvem vet? Men borta vid manegen
hennes syster står — och säljer bär.

Se på bruna springarn gungar ståtligt
dameéns älskling. Någon rik patron?
Fy, hur kan man tala så försåtligt,
mannen gjorde ju ifjol cession.

Der en mäktig Brukspatron kanhända,
ty han höjer näsan så moquant?
Bakom står, om han blott vill sig vända.
pojken på sin näsa för en slant.

Vid Novilla tiggarbarn bekläda
trapporna, ty der af hornmusik
spelas: ”Se, O Norma! dessa späda”.
Sön satir i denna mosaik.

Ljuder inte der ifrån balkongen
på Casino Lindblads ångbåts sång?
Hvilken massa, som der lyss på sången!
Tyst, nu ropar basen: ”Sätt i gång!”

Att så mycket marmor man kan spilla
på en så'n koloss till kaffeqvarn!”
Tyst, min bror, det är ju Byströms Villa,
klandra kan då hvarje menskobarn.

”Hvad är det då, denna gula lada,
bakom träden står hon som på huk?”