142
betraktande skulle dessa små hus befunnits mycket gamla och icke lofvande någon serdeles värme om vintern.
Vid följande händelsers tid var det ännu blott höst: rågen började att skäras.
Det var för mera än femtio år sedan, alltså behöfver ingen tro sig porträtterad och få ondt lynne, ifall någon lik- het skulle förefinnas med nu lefvande.
En präktig kalesch, gullgul med röda hjul, och ett stort grefligt vapen på vagnsdörrarna, samt dragen af fyra unga prakthästar, med gulmålade selar, rullade frampå häradsvägen.
Spannridare körde första paret, en kusk satt på en tornlik upphöjning och länkade det eftersta paret. Två betjenter stodo bakpå vagnen.
Inuti satt en gammal herre, med välvilliga och ljusa anletsdrag; pudrad, så att rockkragen till och med var hvit deraf. En sidenfodrad kappa var noga svept ikring den åkande.
Just i det samma kaleschen nalkades den korsväg, som bildades af stora vägen, och de båda, hvilka ledde till byarna, möttes en simpel kärra, dock ej alldeles af sämsta sorten, utan blåmålad, och med stolen hoppande på trädfjedrar.
I kärran satt en man kring sextiotalet, brynt af solen, opudrad och med barska, fast fryntliga och redbara anletsdrag. Hans drägt var en bondes: lång jacka, svarta skinnbyxor, ullstrumpor, ganska gula, samt skor. Man kunde så väl se detta, ty det fanns ingen fotsack på hans kärra.
Han körde sin gamla, dock icke magra, men tungfotade häst helt makligt, och vårdade sig ej om att på vanligt bondvis den tiden hålla undan i diket för herrskapsvagnen.
Kusken på denna fann sig derföre föranlåten att med myndig stämma ropa:
— ”Håll ur vägen, för Hans Excellens grefve Horn af Åminne!”
Men gubben i kärran blef icke häpen af denna titel och förnämhet, utan svarade barskt:
— ”Jag är en Horn af Rantzien!”
Denna gren är nu den äldsta och förnämsta af den ädla Hornska slägten, derföre tog excellensen ganska artigt af sig
