14
”Nå, hvad sa’ kaptenen då, Måns?”
”Dä’ va’ väl ’elvete, så mycket jag kan förstå, sa’ han, och tog dervid upp en guler etta och stack i näfven på mig.”
”Men, var inte kungen närvarandes, Måns?”
”Både kungen och prinsarne stodo på drånningberget och sågo på.”
”Än drotningarna, Måns?”
”Bå’a två, bå’a två, och lilla prinsessan . . . de tyckte dä’ va’ sangtilt allesamman . . .”
”Ja lycklig den ungdom som slipper till att tjena.”
”Tyst, nu komma de! . . . dä’ ä’ Pelle i qvarn’, dä’ hör jag på pisktempera . . .”
”Rätt så mycke som jag är Pelle din skräper, ser du inte att det är folk som kommer!” ropade en af flickorna och tystade på Måns. I den öppna gårdsgrinden syntes ett hästhufvud, och en ryttare sprängde i detsamma in på gården. ”Dä’ va’ väl en morsker sa-sate, han rider ända som en kongeli lifregementsdrabant vid första garde . . . jag tror han knogar rakt in i köke’ till mor . . . högeromvänder-eder herr kommendant! . . .”
Den fremmande knackade på fönsterrutan med sin ridpiska, men då ingen tycktes märka det, vände han sin bäst och red ned till stallet.
”Hör flickor, här skall gå en genväg till Glimsta, kan någon af er visa mig den?
”Angåendes ginvägen så . . .”
”Angåendes vä. . .vägen till Glimsta, herr käften,” stammade Lill-Måns, i det han klef fram, aftog mössan och rätade sig efter ”beväringsskyldigheten”.
”Tyst Måns, du ä’ surfveter, låt mig få säga’t . . .”
”Surf. . .surfveter . . . dä’ ä’du sjelf — vägen till Glimsta . . .”
”Hysch, Måns!”
Och nu började de allesamman, som pigorna inför domstolen uti Holbergs komedi, att tala på en gång, och ingen hördes eller blef förstådd.
”Tyst!” dundrade fremlingen och slog en väldig klatsch med sin ridpiska, ”tyst gubbar! tala en om sönder säger jag.”
