17
ren. i natt, i natt!” suckade det kring murarna; ”i natt!” ljöd det från chorets dome. Sedan Baron Darling ryckt några kraftiga tag i den obevekliga jerndörren, vände han derifrån, beslutsam att göra ett anfall på närbelägna fönster, hvars små i bly infattade rutor lofvade mindre motstånd. Han ville emedlertid först göra en rund i kyrkan lör att öfvertyga sig att han icke tagit fel om rätta dörren, samt huruvida icke möjligen den person, han nyss sett, ännu dolde sig någonstädes derinne. Han gick derföre några steg fram och åter på gångarna, betraktade kyrkans innandöme, hvilket vid den sparsamma belysningen erhöll en egen högtidlig karakter. Det var ett höghvälfdt tempel, bygdt i gamla stylen, med grafchor på ömse sidor. Månan smög sina strålar in bland de gröna kransar, hvarmed pelarne ymnigt voro behängda, bland sköldemärkenas stjernefält och krusflor, och öfver dopfuntens glimmande ornamenter. Endast choret var nästan mörkt, men från ett takfönster föll en bred ljusflod ned öfver korset på högaltaret. I grafchoren hade månen deremot mycket att beställa. Med biträde af trädens löfverk utanföre, lekte hon med de små hvita genierna, ja, med sjelfva sorgens gudinna, som stod der gråtande vid en urna; hon kysste varligt de bleka alabasterläpparna och guldkransen på hennes hår. Baron Darlings öga föll plötsligt pä ett sällsamt föremål. Det var bilden af en ung, skön qvinna. Hon bar en snöhvit drägt och tycktes sväfva fram som en ande på den hvita muren. Ju längre han såg på denna bild, ju mer betagen blef han af dess enkla, idealiska skönhet.
De mörka ögonen, som tindrade dunkelt der i halfskymningen, kindens fina konturer, den ljuft bildade munnen och framförallt det på en gång lugna och oändligt ömma uttryck som uttalade sig i hela den förklarade gestalten, framkallade en egen, underbart ljuf känsla. Baronen genomgick i sin inbillning denna qvinnas förmodade lefnadsöden, alltifrån den tid då hon, ett menlöst barn, låg smekande om sin moders hals, till det ögonblick, då denna moder tryckte dödskransen på hennes unga hufvud. Han visste icke så noga huru länge han sålunda stod och svärmade; slutligen tog han upp
