20
derna, ett stycke ifrån, på det han desto bättre måtte kunna betrakta sin gunstling från hufvud till fot.
”Nu cigarrer, min gubbe, och se’n må du skrifta mig bäst du gitter; ah, det var sannt, du röker icke, du erkefilosof! Nå, så skall jag röka för oss båda, tag hit, merci!”
”Är du ännu lika fallen för beqvämlighet och goddagar, min gosse?”
”Ja, pater!”
”Lika ostadig till sinnes?”
”Ja, hedersman!”
”Lika inbilsk?
”Ja, vaserra!”
”Lika fåfäng?”
”Värre!”
”Och lika kurtiserad?”
”Usch, ja!”
”Nå, detta är heller icke underligt. Ett lynne med så många facetter skall nödvändigt också öfverensstämma med många andra lynnen!”
”Öfverensstämma? Jo vackert! Jag är ju i uppenbar fejd med hela verlden! Man kallar mig en sprätt ...”
”Och ibland äfven en filosof, icke så?
”En odugling.”
”Och en dugtig karl?”
”En latmask!”
”Och en arbetsmyra.”
”En misantrop!”
”Eller en kosmopolit.”
”Rikskurtisör!”
”Med ett riktigt stenhjerta.”
”Och jag är alltsammans.”
”Eller ingendera delen.”
”Hur kan du säga det?”
”Emedan jag vet det.”
”Det skall du sannerligen förklara mig, om du behagar!”
”Af allt hjerta; men nu är aftonmåltiden färdig, och för-
