23
nära att han kunde räkna de lätta andetagen. De hvita ögonkloten som voro blottade endast till hälften, glänste hemskt mot ljusskenet, men kindernas varma rodnad och det liffulla leende som lekte kring munnens koraller förtog snart allt tvifvel .. Baronen log, ty han märkte tydligt att det hvarken var en dröm eller andesyn som dårade hans sinnen, och Charles Darling var icke den man som lät skräma sig af en dylik uppenbarelse.
Flickan vände hufvudet långsamt åt alla sidor, liksom hon velat se efter om allt var i god ordning i rummet; derefter log hon fint, lade fingret mot sin mun och vände sig om för att gå. . . Baronen följde sakta efter. Hon tog vägen genom salen till ett närbeläget sidorum, der hon tillslöt och reglade dörren efter sig.
TREDJE KAPITLET.
Lifvets lif som dväljes i hjertats hemligaste
kammar, sade bäfvande af förtjusning: "se
der en Gud, mäktigare än jag”.
"De lyckliga grekerna! ännu i marmorlikkistan ära deras nöjen skönare än våra som andas i det klaraste solsken: himlen var dem närmare, jorden var dem ljusare”.
Tidigt påföljande morgonen var Baronen klädd, och då han nu med större uppmärksamhet än tillförne såg sig omkring i sitt sofrum, blef han helt förundrad öfver att han icke långt förut märkt det behag och den trefnad som rådde därinne. Gardiner, öfverdrag och sängomhängen voro hvita och smakfullt ordnade, golfvet likaledes hvitt med en grön krans af buxbom kring kakelugnen. På bordet stod ett glas med friska blommor och derbredvid lågo Winthers dikter. Allt förrådde en smakfull qvinlig omvårdnad. Med all sin vänskap för värden tilltrodde han dock icke honom denna om-
