24
tanka och detta ordningssinne. Alla tvifvel blefvo emedlertid nöjaktigt lösta då Bertram vid frukosten presenterade sin unga syster.
”Du mådde icke väl i går, Georgina lilla, efter vi icke fingo se dig vid aftonmåltiden,” sade Bertram. Georgina tillstod att hon föregående aftonen haft hufvudverk och gått tidigt till sängs.
Baronen återsåg hos henne de drag han redan tvenne gånger förut beundrat, nu icke mera en drömbild utan en verklighet.
Georgina Bertram var en 18-årig flicka med mörka lockar och mörka ögon, en persiko-rodnad pä den runda kinden och en vackert bildad mun, vid hvars minsta rörelse ett drag af oändlig godhet framlyste, som spred sin förklarings glans åt allt det öfriga; men framför allt annat låg det en sådan enkelhet och harmoni i hela hennes väsen, att ingen kunde se, mycket mindre lära känna henne, utan att dervid tillika älska henne.
Stundom händer det att kärlekens låga redan i första ögonblicket tänder sig klar och mäktig för att sedermera aldrig slockna. Man omtalar huru Dante, dä ännu ett barn, vid första anblicken af Beatrice fattade kärlek till henne, hvilken känsla han sedermera alltid bibehöll, erkännande den såsom sitt väsens första gudomlighet; huru vid Petrarchas första möte med Laura de Sade i St. Clara, kärlekens eld tändes i den unga skaldens bröst, en eld som brann oförvansklig der hela hans lefnad igenom!
Kanske var det just det enkla, flärdfria och sanningsfulla som så omisskänneligen uttalade sig uti hela Georginas väsen, så motsatt hans egen oregelbundna, oroliga och nyckfulla karakter, som redan i första ögonblicket intog och besegrade Baronen; nog af, det hände honom alldeles som Dante och Petrarcha, och det dröjde icke länge innan han fann att Georginas sällskap fyllde bristerna i hans inre, ordnade och sammanhöll hans splittrade själskrafter, samt spridde ett förklarande skimmer öfver mycket inom och utom, som han hittils funnit mörkt och bistert. I samma mon som han mer och
