26
den, och framställa allt i en sann och riktig dager. Den som med upprigtig håg söker sanningen, den som vill fatta idealet, måste i första rummet sky allt falskt och skenfagert, allt förtäckt ondt.
I början blef han ofta beträdd med dylika förgyllningsprocesser, och mer än en gång råkade Georgina och han i vidt utseende tvister. Dessa tvister gällde, efter pastorns förmenande, egentligen och förnämligast påfvens skägg; ty han var öfvertygad, att Baronen i grunden tänkte mindre ytligt och var mera solid än han låtsade eller ville tillstå, och att Georgina sålunda onödigtvis bråkade sin hjerna med att vederlägga hans ord.
Darling egde af naturen så rika gåfvor och var dessutom utrustad med så mycken urskilning och så ren smak, att hans omdöme ganska sällan förirrade sig, så vida nemligen, som han icke tillät ett visst sjelfsvåld, hvilket på senare tider innästlat sig i hans lynne, öfverrösta hans bättre vetande och förstånd, och förleda honom till att spela rollen af lättsinnig.
Småningom vande han sig dock här, hvarest allt var natur och sanning, att mer och mer afskaka fördomens och förkonstlingens fjettrar samt att med allvar söka återfinna sig sjelf. Han sökte och han fann, och hans omdöme antog allt renare form. Rochefoucault säger: Man är stundom ett dumhufvud fastän man eger qvickhet, men man är det aldrig om man eger omdöme (”On est quelque fois un sot avec de l’esprit, mais on ne l’est jamais avec du jugement,”) och deri har han fullkomligen rätt.
Det var ock naturligt att en så upphöjd karakter, och tillika ett så enkelt, sanningsfullt och ömt sinne som Georginas, skulle göra ett mäktigt och djupt intryck på honom, och han slöt sig äfven snart till henne med den styrka i känslorna och den hängifvenhet, som vanligen karakteriserar personer af hans sinnesart.
Men ett besynnerligt förhållande inträdde inom kort, hvilket brydde och oroade Baronen på det högsta ... Ju mera han kände sig dragen till henne, och ju oförställdare han i
