27
hela sitt sätt att vara erkände detta, ju förbehållsammare blef hon. Dock, förbehållsamhet är icke rätta ordet. Man kunde snarare säga att en känsla, närmast liknande någon hemlig sorg eller smärta, mer och mer bemäktigade sig den unga flickan. Men denna förändring, denna melankoliska sinnesstämning tycktes icke härleda sig från någon uppvaknande kärlekens känsla. Hon hvarken sökte eller undvek Baronen, ej eller syntes hon upprörd eller öfverraskad då hon plötsligt inträdde i rummet, eller fann hon sig förlägen af hans närvaro. Ofta fäste hon sina blickar med ett uttryck af stilla vemod på hans ansigte, utan att taga dem tillbaka eller känna sig brydd då de ertappades. Det hände ej sällan att hon efter en sådan lång forskning drog en djup suck och vände sig hastigt bort, liksom för att undslippa någon plågande syn eller föreställning. Efterhand uppstod i följd häraf någonting tvångfullt och penibelt i deras förhållande.
Detta inträffade just som han med den fransyska skalden Victor Hugo stod färdig att utropa:
En fait! si j’étais roi, je donnerais l’empire,
Et mon char, et mon sceptre, et mon peuple à genoux,
Et ma couronne d’or, et mes bains de porphyre,
Et mes flottes, à qui la mer ne peut suffire,
Pour un regard de vous!
Han frågade henne en gång om hon icke skulle vilja följa sin bror till hufvudstaden och der tillbringa några månader under den kalla årstiden. Han sjelf ville åtaga sig anordningarna för resan, skaffa Bertram en vicarius som under tiden bestridde hans embete samt när de kommo till staden blifva deras ciceron. ”Hvilken glädje vore det icke för mig” tillade han slutligen, ”om jag, som snart måste resa härifrån, kunde påräkna ert sällskap i staden under dessa melankoliska vinteraftnar och dertill få tillfälle att visa er allt intressant och vackert som Stockholm har att bjuda på.”
Georgina log tvifvelsamt och tillstod, att hon förr väl stundom känt en åtrå att se lifvet der på närmare håll, men alt hon numera icke längtade derefter. ”Det ginge mig kan-
