32
de ämnen som lågo mitt hjerta närmast! Min bror är god och han älskar mig äfven, men hans sinne är lugnt såsom en skogssjö, som återspeglar himlen med sina stjernor, som alldrig hinnes, eller oroas al jordens stormar ... Han hvarken ville eller kunde höra mig.
Nu skulle derföre min själ, som så länge trängtat efter att finna någon som tänkte och kände lika med mig, eller åtminstone förstod och kunde förklara mig sjelf för mig sjelf! som kunde gifva mig svar på de tusende frågor hvilka så sysselsatte mig, och tyda för mig de drömmar som allt från min barndom tvingat mig att söka ensligheten och som förbytt hela mitt lif till en dröm, jag skulle finna ett väsen som med försonande hand ville sammanknyta dikt och verklighet ... ni kan lätt föreställa er med hvad längtan vi tänkte på detta möte! ... Han kom ...”
”Nå väl?! ...”
”Han kom ... men kanske ni vill att jag afbryter min berättelse?”
”Nej, för allt hvad heligt är!”
Han kom ... det var en man ... ännu i lifvets högsommar, men med framskriden erfarenhet ... ett bittert leende på sina läppar och frostblommor vid sitt hjerta! ...”
”Georgina!”
”En man som skattade sitt väsens bästa gåfvor åt fåfängan och eröfringslusten. ...”
”Georgina, jag ber er, sluta! ...”
”Nyckfull som en qvinna och konstlad ...”
”Ännu en gång! ...”
”En egoist, som andades blott sin egen förträfflighet ... Jag har slutat, Herr Baron! kanske kände ni aldrig den mannen om hvilken jag talat ... kanske lärde ni känna honom först nu ... men jag vet det ... ni skall aldrig förlåta den som framställde honom i en så osminkad dager!”
”Ni bedrar er ...” svarade Baronen med en stolt höjning på hufvudet och ett konstladt lugn — — ”ni eger rätt att tänka hvad ni behagar om min karakter och om mitt hjerta ... och det kan endast smärta, icke förtörna mig att
