33
ni så missdömer dem ...” Han tystnade tvärt, bugade sig, samt tog sin hatt för att gå, men då han hunnit till dörren vände han sig om. En af dessa lika hastiga som förunderliga vexlingar af ljus och skugga som man ofta varseblef hos honom, förmådde honom att stanna der. Ett ögonblick dröjde han, derefter gick han med elastiska steg tillbaka, och med den ledighet och det behag som var honom så eget, kysste han ridderligt hennes hand, derpå gick han småhvisslande ur rummet.
Det led nu till tiden för hans återresa till staden. Både Bertram och Georgina yttrade oförstäldt sin bedröfvelse öfver denna skilsmessa. Baronens sätt mot de båda syskonen hade emedlertid varit alldeles oförändradt. Han läste högt för Georgina, hon sjöng, lekte, skämtade som vanligt.
Det hände likväl stundom, att han, alltsedan sitt samtal med Georgina, i valet af musik och lektyr samt äfven samtalsvis indirekt, gaf tillkänna att han hade hennes stränga anmärkningar i friskt minne.
Dagen för skilsmessan inbröt. Georgina hade tårar i ögonen och Baronen var blek, men syntes i öfrigt ovanligt munter. Då allt var i ordning till afresan, knackade han raskt på hennes kammardörr. Pastorn mätte salsgolfvet med långa steg. ”Ursäkta mig”, bad Baronen då han inträdde till Georgina som sorgsen gick honom till möte. Han tog hennes båda händer, förde henne fram till fönstret, ty det började redan skymma ... samt sade med vek men afmätt röst: ”om ni icke hyste så ofördelaktiga tankar om mitt hjerta ...”
”Om ert hjerta har jag alltid hyst de allrabästa tankar, Herr Baron, jag hade eljest icke talat så till er som jag nu gjort! ...”
”Nå, det var dock något! ...” sade Baronen med ett sorgset leende,” smärtstillande ... helande!” tillade han derpå. ”Efter ni då hyser så goda tankar om mitt hjerta, så vågar jag bedja er om en sak?”
”Gerna!”
”Gif mig denna!” han visade på en slät ring som hon beständigt bar.
