Den här sidan har korrekturlästs

36

här loppet af hans tankar … Baronen steg upp från instrumentet och skyndade till sina rum. Här satte han sig vid sitt skrifbord och framtog den lilla ringen. Inuti stod graveradt: ”Med Gudh och med thig, trolofvar jag migh” … länge satt han tyst och eftertänksam … hans mine mörknade mer och mer; ”feg”, mumlade han föraktfullt … ”fåfäng, inbilsk … egoistisk!” Åter satt han tyst en lång stund. Hans ansigte antog småningom ett mildare uttryck, plötsligen framqvällde ett par stora tårar och rullade ohejdade ned på den nötta ringen och dess fromma inskrift … slutligen sköt han den på sitt finger och tryckte en varm kyss derpå, derefter lättade han pennan och skref:

 ”Georgina!”

Ni har segrat! striden är slutad … jag kommer nu till er med samma hjerta, efter ni fann detta godt, men med ett förändradt sinnelag, så mycket möjligt är fritt från de lyten som vanställde det … ni skall med öm hand bortplocka frostblommorna, förjaga bitterheten … och återskänka mannen en del af hans förlorade ungdomstid! … Icke långt efter detta bref är jag hos er … till dess lef väl och tänk utan missnöje på Charles.”

Påföljande aftonen satt gamla friherrinnan Darling jemte den unga munviga Indigo-kusinen i förmaket, framför en till hälften afbrunnen brasa, och samtalade om pauperism, skyddsförbund och arbetsinrättningar. Baron Charles hade slagit sig ned i soffan med en bok i hand. Den lilla blonda flickan med långa hårflätorna hade krupit upp bakom honom, och med en kam ordnade behändigt hans hår i alla möjliga och omöjliga fasoner, än helt beskedligt à la ”polka” och ”némours”, än åter à la Byron och Carl den tolfte. Vid hvarje olika mode, lutade hon sig fram för att efterse hur det klädde. Baronen ändrade mine för hvarje gång och den lilla flickan skrattade obegripligt. De äldre damerna måste, oaktadt samtalets vigt, göra henne sällskap, ty baronen lyckades alltid att fånga uppmärksamheten och roa, utan att han bemödade sig om någondera delen.