Den här sidan har korrekturlästs

37

”Nå, det var trefligt att få se Charles Darling en gång till här i verlden!” skämtade den unga kusinen. ”Hvar har ni varit dessa sednare dagar, frände? Ni har ju gått omkring som mannen med jernmasken, hvad är det som så förbryllar och upptar er? … Säg mig, kusin, är ni kär?”

”Kär?” upprepade baronen och såg hastigt upp. Han skiftade färg och hans blickar fäste sig med ett varmt och skönt uttryck vid modrens ögon. Men som han anade att hans chevelyr i detsamma fått en behandling à la Brutus, tystnade han tvärt med hvad han ämnade säga, hvilket tvifvelsutan var någonting mycket sentimentalt, och lutade sig ned öfver sin bok.

”Har ni läst Stagnelii poem om kärleken?” frågade han.

”Visst inte!”

Han läste högt med en utmärkt vacker deklamation:

”Vidt som skyn den blåa pellen spänner,
Ljuset glimmar och ett väsen känner,
Kärlek! ack din blomsterspira rår.
Brinnande du ser från solen neder;
Månens char kring jordens klot du leder,
Kysser Floras barn ur vintersömnen,
Och med stjernor firmamentet sår.

Starkast dock i menskans svaga hjerta,
Rika källa till dess fröjd och smärta!
Herrskar du med en oändlig drift.
Barnets glada morgonlif du ammar,
Vildt i ynglingen din låga flammar,
Lifvar mannen, och med hoppefs skimmer
Målar än den gamles öppna grift.

Allt det stora menskolynnet föder,
Hvarje bragd, som, lik en stjerna glöder
Segrande, i flydda tiders natt,
Hvarje drag af snille, som förvånar,
Lif och glans af kärlek ensamt lånar —
Hon på gränsen mellan jord och himmel,
Herrskande, sin gyllne thron har satt.