Den här sidan har korrekturlästs

4

Far på vingarna af sången,
Eller höres vägen taga
Genom skaldekonstens mun.

Sådan är jemväl den sagan,
Som mig nu berätta lyster,
Mig — som mången vinterqväll
Lyssnat har till Thoras klagan,
Då jag, grubblande och dyster,
Blickat upp till himlens päll.




I Upland, nära Lögarns strand,
Der låg en klippfast borg,
Väl skyddad mot fiendtlig hand,
Men ej mot qval och sorg.

Ty sorgen hittar vägen väl
Utöfver vall och mur;
Så väl för ädling, som för träl,
Dess svartalf står på lur.

På dödens bädd, af plågor tärd,
Nu borgens herre låg.
Med vissnad hand han tog sitt svärd
Och på dess klinga såg.

”Tack!” sade han, ”stallbroder, du!”
”Ej någon fläck du har.
Gör mig den sista tjensten nu,
Då jag till Valhall far.

Mig öppna porten, att jag må
I glädjen hafva del;
Ty mig ej höfves dö på strå
Och gå till blekblå Hel.”