Den här sidan har korrekturlästs

5


Och med det goda svärdets egg
Han ger sitt bröst ett sår,
Så blodet öfver kammarns vägg
I röda strålar står.

”Farväl, min dotter! signe dig
Gudinnan Freja mild!
En glädjeblomma var du mig: —
Du är din moders bild.”

Och handen sökte dottrens hand
Och blicken hennes blick,
Då upp till Gudars ljusa land
Den lösta anden gick.

Men Thora, såsom Gerda skön,
Låg knäböjd vid hans bädd.
Dess hela själ var nu en bön
I barnslig oskuld klädd.

”J, Gudar! — bad dess rosenmun —
”Som sen mitt hjertas qval,
Förflytten mig i denna stund
Till Valhalls gyllne sal!

Att der min far jag tjena må,
Åt honom hornet ge,
Och troget vid hans sida stå
Och på hans blickar se.

Ty hvad gör jag på jorden här,
Se’n han ifrån mig gått?
Mot tidens vilda storm jag är
En värnlös blomma blott.