Den här sidan har korrekturlästs

6

 
Mig tagen, för min faders skull,
Till eder himmel opp!”
Så bad den hulda, längtansfull
Och full af tro och hopp.
 
Dess bön i nästa ögonblick
Bland höge Gudar var.
Men samma väg ej Thora gick:
Hon blef på jorden qvar.

Dock, tiden läker alla sår,
Fastän de svida ömt.
När lärkan ropte: det är vår!
Sin önskan Thora glömt.

Ty kärlek med sin milda flägt
Vid hennes hjerta rört,
Och straxt i vindens andedrägt
Ett gudaspråk hon hört.

Och källans lena, klara våg
Nu blott en spegel var,
Der älskarns bild på djupet låg,
Så skön, så underbar.

Och månans silfver, stjernans gull
I himlens vida famn
Det var — en bok af runor full
Och på hvart blad hans namn.

Med armen om sin Iwars hals,
Satt Thora, full af hopp.
Och nu hon längtade ej als
Till himlens salar opp.