Den här sidan har korrekturlästs

8

”Jag ständigt före dig mot norden fore,
Att lysa hvarje skär och hvarje grund.
Kring mig jag skulle låta himlen klarna
Och från min höjd för hafvets troll dig varna.

Med mina strålar skulle jag dig värna
Mot Himingläffa[1] och dess systrar blå.
Hur gladt, hur tacksamt mot din blida stjerna
Du skulle le och vinka då och då!
Ack, ja! . . . om jag en himlafackla vore,
Jag ständigt före dig mot norden fore.”

Och nästa stund mot fjerrbelägna landen
Ung Iwar med det stolta skeppet for.
Men Thora satt hvar dag på öde stranden
Och suckade i kapp med stormens chor:
”0, vore jag en guldomstrålad stjerna!
Jag före Iwar tågade så gerna.”




Och Allfader hörde den klagandes röst.
Sitt bifall han gaf till dess bön.
Eldstrålar sig spredo kring hufvud och bröst,
Och snart var den tjusande mön
En stjerna, som fördes af ljusalfer små
Högt upp uti luften den blå.

På etherns kristallvåg, som himmelen hög,
Hon hvälfde från nejd och till nejd.
Och hastigt, som ljungande blixten, hon flög
Mot norr, utan rast, utan hejd.
Dock syntes på jorden, som skulle hon blott
Helt sakta på luftbanan gått.

  1. Den himmelåtsträfvande; en af de personifierade böljorna; Ægirs
    nio döttrar.