Den här sidan har korrekturlästs

31


Medan jag dermed sysselsatte mig, kom tant Greta åter. Hon kastade vedbördan ifrån sig, tittade sig omkring och frågade sedan med sträf röst: hvem har slagit sönder fatet?

— Det har katten gjort — svarade jag.

I detta svar måste tant Greta finna två anledningar till att bli förgrymmad. För det första trodde hon, att det var osannt, emedan hon träffat mig sysselsatt med att sammanpassa bitarna af fatet. För det andra trodde hon, att jag, i stället att, som sig borde, falla till bönboken, vågade gyckla med henne. Det var nemligen en sed i min faders hus, att, när något blifvit förstördt eller råkat i olag, säga på skämt, att katten hade gjort det.

— Barn! — röt hon, — ännu en gång frågar jag dig: hvem har slagit sönder fatet?

— Katten har gjort det — svarade jag med darrande stämma.

Tant Greta gaf mig ej tid till någon ytterligare explication. Hennes ögon gnistrade, och hastigt begaf hon sig in i hvardagsrummet. Hon gick dit för att hemta ett ris, som satt instucket mellan väggen och spegeln, och utgjorde ett slags sammandrag af den christliga hustaflan för min räkning. Det tålde ej många sekunder, innan hon kom åter.

Här pauserade majoren några ögonblick, så att brukspatronen fann sig föranlåten att fråga: än vidare?

— Jag fick mig en risbastu, — svarade majoren — och ingenting vidare, om icke en liten förmaning, som tant Greta afgaf, sedan hon slutat bastonaden. — Min gosse! — sade hon, — rätt och sanning hafva sin gilla gång; det har du nu erfarit. Begå fördenskull icke något brott, och har du begått det, så bekänn. Att neka tjenar dig till intet; ty rätt och sanning etc. etc.

— Har den der händelsen verkligen passerat? — frågade brukspatronen.